Hur vet man något om Gud?

Morgondimma från havet, Åh Sitftsgård 2010.

Kan vi ha kunskap om Gud?
Idag har folk någotsånär koll på vad "Gud" innebär (bara lite, för jag vill mena att folk inte tror, just eftersom folk har så ofantligt dålig koll på Gud), men vad visste t.ex. Adam om Gud? Hur kan människor idag vara så säkra så att de menar sig tro, eller rent utav veta att Gud finns? Hur uppenbarar sig Gud för människor? Man brukar tala om två olika sätt, dels Guds särskilda uppenbarelse, t.ex. bibeln, och dels Guds generella uppenbarelse i skapelsen.

Det här är ju rätt fint kan man tycka! Skapelsen vittnar om Gud säger man ibland, och i Psaltaren 19:2 står det:
"Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk."

Naturen, vetenskapen, människor, allt, pekar på Gud
Generell uppenbarelse handlar om sånt som alla kan se. Det kan t.ex. handla om naturens skönhet, att man plötsligt ser någonting bortom alla biologiska och kemiska processer och anar konstnären bakom alltihop. Generell uppenbarelse kan också handla om saker inom vetenskapen, t.ex. atomens och andra partiklars uppbyggnad(1). Eller sånt människor upplever i vardagen, vår förmåga till att skratta t.ex. Du vet, typ som när man håller på att skratta ihjäl sig och försöker hålla inne skrattet, vart kommer det ifrån liksom? Har vi goda skäl att ta det för givet, som en naturens slump?

Kristendomen pekar på Gud! 
I skapelsen kan vi mest ana Guds existens, det är först genom bibelns ord och kyrkans tradition som vi får veta vem den guden är. Särskild uppenbarelse handlar om det som Gud mer påtagligt har gjort i historien. Jesus med glädjebudskapet för hela mänskligheten, genom sin död och uppståndelse, är ett exempel på en särskild uppenbarelse. En mer övertygande uppenbarelse än bibeln har jag än så länge inte hört om, när man väl räknar in det historiska bevismaterialet (se "Bibelns trovärdighet"). Det kan också handla om syner, visioner och drömmar eller tilltal som människor får från Gud, även idag. 

Codex Sinaiticus, världens äldsta bibel med hela NT och halva GT, skrivet på originalspråket grekiska, runt 350 e.kr. Det finns massvis med småbitar som går längre tillbaka, men inte ens 300-t räknas som en "lång tid" efter Jesus, ur ett historiskt perspektiv. "En av världens största textskatter", enligt Scott McKendrick på British Library (ett av världens största bibliotek).

Används Gud som en ursäkt när man inte kan förklara världen?
Vissa menar att människan uppfunnit religionen på egen hand, som en förklaring på allting man inte förstått (som en "God of the gaps"(2)), just eftersom religion alltid funnits. Egentligen talar inte detta emot den kristna tron. Bara för att vi kan förklara hur skaparen har gjort, betyder det inte att han inte finns. Den slutsatsen måste vi inte nödvändigtvis dra. Att vatten kan förvandlas till is, ånga eller vätska är fortfarande sjukt coolt, även ifall jag kan förklara hur atomerna reagerar på temperaturen osv. Tycker jag i alla fall...    


(1) Träffade själv en f.d. ateistisk jude på stan en gång när vi var ute med kyrkan. Han berättade att han blev troende efter att ha studerat kvantfysik och strängteorin, varpå han utbrast: "Gud, du har humor!". Denna generella uppenbarelse var det som fick honom att på något oförklarligt sätt börja tro på Gud (enligt judenomens tro). Han hade för övrigt fotografiskt minne och livnärde sig på att spela schack. Typiskt skillad snubbe! 

(2) The God of the gaps ("gap" = lucka, hål, gap) - Ateister menar att troende människor använder Gud som en ursäkt för allting som man inte kan förklara. Ungefär som att så fort någonting inte kan förklaras så måste vi tro/tänka att det finns en gud. Resonemanget kan gå lite ungefär så här: "Stenåldersmänniskan kunde inte förstå solen, därför tänkte den att det måste finnas en gud, eftersom solen inte kunde förklaras av människor. Idag kan vi mha. astronomin veta en massa om solen och kan förklara den, därför behöver vi inte längre ha Gud som en ursäkt för att solen finns."