Det var länge sen jag skrev om argument för Guds existens, därför tänkte jag börja med en liten
"Finns Gud?"-serie. Här vill jag kortfattat visa på de goda skäl vi har för att faktiskt vara övertygade om en högre makts existens. Kom ihåg att man inte måste följa en viss religion dock, bara för att man håller med om att den bästa
förklaringen till vår värld är någon slags gud.
Varför finns någonting snarare än ingenting?
Big Bang - Universum är inte evigt!
 |
| "I begynnelsen..." Ja, att det fanns en början är oerhört centralt i kristen tro! |
Någonting kan inte komma ur ingenting
 |
| Svårt att bli annat än glad av den här bilden! |
En start kräver en personlig vilja...
Om inte Gud finns skulle det vara helt obefogat att världen ens startade. En sten är helt opersonlig och kan inte i sig själv göra någonting, precis som tomrummet före Big Bang, men en människa som har en personlighet kan påverka världen runtomkring sig. Varför skulle inte samma princip gälla för världens skapelse? En sten kan inte starta något, men en person kan göra det. Universum kan inte starta något, men Gud kan det!
Ursäkta dröjsmålet för detta inlägg! Råkade ta bort alltsammans så det har
tagit lite extra tid eftersom jag inte kan skriva så ofta!
En debatt där William Lane Craig snuddar vid
behovet av att en ev. skapare är personlig.
Härligt att ha dig back on track, och som vanligt jättebra inlägg och argument :) Keep up the good work bro!
SvaraRadera"Är vi överens om att universum någon gång har startat så kan vi också vara överens om att vid ett tillfälle fanns "inget", och vid ett annat fanns "något"."
SvaraRaderaNej, vi behöver inte acceptera att INGET fanns. Först av allt verkar det vara motsägelsefullt, och för det andra så finns det en annan förklaring till universums något abrupta skapelse. Nämligen att världen, allt som existerar, i grund och botten är matematisk eller kanske logisk. D.v.s. matematiska strukturer är verkliga, och vi lever i just en sådan som har egenskaperna att den skapar rum, energi och annat som senare skapar levande varelser.
Se Max Tegmark om den här möjligheten:
http://discovermagazine.com/2008/jul/16-is-the-universe-actually-made-of-math/article_view?b_start:int=2&-C=
Mer finns på hans hemsida:
http://space.mit.edu/home/tegmark/crazy.html
Det här med att vi existerar, upplever saker, men att existensen, på ett plan kan ses som att vara evig och oföränderlig, förklaras lite bättre av Douglass Hofstadter i "Prelude... Ant Fugue", finns här:
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Mind%27s_I
Man kan såklart fråga sig - varifrån kommer logiken? Varifrån kommer det som finns? Frågan verkar förutsätta att ingenting lika gärna skulle kunna finnas, som att någonting skulle kunna göra det. Men är det en rimlig förutsättning? Redan i att ställa frågan blir det ju uppenbart att något måste existera, så det verkar rimligt att inte privilegera den hypotesen. Alltså, något måste existera; detta något är matematik.
Sedan, ditt eget argumenterande verkar vara motsägelsefullt. Om du verkligen säger att INGENTING måste finnas, då innebär det verkligen att ingenting får finnas. Alltså, ingen gud får existera. Dessutom, om man använder samma argument som du använder mot idén om Big Bang, så måste man ställa sig frågan, varför existerar Gud? Att förutsätta att en intelligent varelse har alltid existerat verkar vara ett större antagande än att matematiska strukturer alltid gjort det, så varför utgå från gud?
"Men inte helt sällan slutar resonemanget i att universum kunde börja existera av sig självt."
Inte såvitt jag märkt av, de flesta har haft inställningen att existensen alltid existerat; vår Big Bang har kommit ur tidigare materia eller vad nu existensens grundval är.
Vi behöver inte, men som jag sa, vi kan vara överens om det. :) Din tanke är så klart en möjlighet. Faktum är att det finns en massa förklaringar till universums uppkomst. Jag hävdar aldrig att en viss teori är den enda möjliga förklaringen. Tror man sig ha funnit den ultimata teorin har man nog inte så värst bra koll på filosofihistorien. Att du kan lägga fram en annan teori som är logisk osv, utan Gud, är så klart ingen överraskning. Jag hävdar bara att detta är en lika möjlig teori, och eventuellt en bättre sådan. Men egentligen tänker jag att vi mest borde lyssna till utbildade filosofer vars argument står sig i offentlig debatt, och inte till internetdiskussioner där en massa viktiga detaljer kan förloras. Argumenten jag lägger fram grundar sig på filosofer som gör just detta, och jag är ingen utbildad filosof så jag oroar mig att jag inte gör argumenten rättvisa. Dina tankar har helt klart redan diskuterats inom filosofin. Men jag ska iaf svara på några av dina tankar men kommer inte att ha tid för att diskutera detta ut i oändligheten tyvärr. :P
SvaraRaderaMatematiska strukturer
I ett annat argument, för en gudomlig designer, argumenteras för att världens orsak inte kan bero av fysisk nödvändighet, alltså att världen inte kan åstadkomma sig själv (länk längre ner om du orkar läsa). Din tanke om matematiska strukturer hör nog hemma i den diskussionen. Vår fråga handlar ju om metafysik och din poäng skjuter på sin höjd problemet ett steg tillbaka som jag ser det. Det finns t.ex. inget som undanröjer Gud enbart pga. att världen formas efter matematiska strukturer. Men att matematiska strukturer i sig själva kan frambringa något låter väldigt spekulativt (även att Tegmark betonar multiversumteorier, vilka vi knappast kan ta för vetenskapliga i dagsläget, är oroande). Siffran 9 står t.ex. inte i kausala (orsakande) relationer till någonting, den bara finns. Alltså kan siffror mest ses som "verktyg" för världens skapande. Som jag ser det:
Två problem:
1. Vi kan hela tiden fråga: "Vem orsakade de matematiska strukturerna?" Teorin skjuter bara frågan om universums orsak ett steg tillbaka.
2. Matematiska strukturer kan mest förstås som verktyg, i sig själva orsakar de ingenting.
Ex. en hammare, i sig själv gör den inget, men i handen på en snickare kan den uträtta underverk.
(Punkt 2 förutsätter en platonsk syn på abstrakta objekt vilket också är en omdiskuterad fråga bland filosofer, många menar ju att människan själv skapar tal, former, osv. Ifall dessa strukturer inte existerar oberoende av människan, då kan de heller inte göra något utan att människor först finns. Så denna teori verkar förutsätta en platonsk syn på abstrakta objekt.)
Det motsägelsefulla i att inget finns
SvaraRaderaAntingen förstår jag precis hur du tänker, och förkastar det helt och fullt, eller så läser jag in saker som du inte menade. Kan ställandet av en fråga skapa förutsättningar för verkligheten? Eller hur menar du att det blir uppenbart att något måste finnas, enbart i det att man ställer frågan om existensen? Att vi kan ställa frågan visar att vi finns, men frågan handlar ju inte om här och nu, utan om _hur_det_kunde_ha_varit_. Rent intuitivt verkar det för mig helt och fullt rimligt att det är lika möjligt att ingenting existerar, som att någonting existerar.
Här ser vi att filosofi handlar om att förklara ord. :) Att ingenting existerar är inte riktigt så motsägelsefullt, men utifrån din definition av ordet kan det vara så. Med "ingenting" menas att ingen materia i någon form existerade (inga energier, partiklar, osv). Därmed kan Gud fortfarande finnas.
Den viktiga poängen i argumentet är just att en start inträffat, inte exakt hur "ingenting" ska defnineras. En "start" innebär en radikal förändring av något slag. Vi kan förstå ordet som att före en start har ingenting hänt, och efter den har allting (eller iaf något) hänt. En löpare har gjort "ingenting" före startskottet (inte ens sprungit en millimeter) och efter det har den gjort "någonting". På samma sätt måste det varit så att ingenting fanns, av logisk nödvändighet, innan universums start, annars var det ju ingen riktig start. Fanns någonting var det bara en vidareutveckling av det som redan fanns innan, men det skulle då inte uppfylla kravet för vad en start innebär.
Det finns de som menar att universum kommer ur någon form av tidigare existens, men det är problematiskt att man inte kan förklara det bättre annat än med spekulativa teorier som t.ex. multiversum osv. Om du har lust och tid debatterades detta mellan Christer Sturmark och John Lennox (matematikprofessor på Oxford) för något år sedan: http://urplay.se/157800.
Designargumentet: http://apologetikpasvenska.blogspot.com/2010/09/designargumentet-universums-perfektion.html
"Jag hävdar aldrig att en viss teori är den enda möjliga förklaringen."
SvaraRaderaDu är alltså inte säker på att det fanns en otroligt stark varelse - skapad ur intet? - som skapade världen? Annars verkade det som att det var just det du gjorde; hävda att gud var nödvändig för att förklara hur universum kom till.
Annars, att massa människor haft fel förr innebär inte att man inte kan vara säker idag. Jag ser iaf väldigt få skäl till att vara osäker på teorin om vad elektricitet gör vid olika tillfällen, och vad dess effekt är i olika miljöer. Det verkar vara ganska klart vad som händer med den, trots att en massa individer hade helt fel om vad som orsakade elektricitet förr.
Du missförstår om matematik och många världar-hypotesen. Tegmarks poäng att världen är matematisk hänger inte på att många världar-hypotesen är sann; som han tog upp var det ju många som tagit upp tanken förut, med start i Pythagoras. Matematik är dessutom mer än bara siffror; det är ekvationer, samband, och - vad det verkar som - även rörelsebanor för elektroner. Det är ju där som Tegmarks poäng började, att så många fysiska fenomen kan förklaras helt och hållet av matematik, vilket leder till tanken "Kanske världen är, i grunden, matematisk".
Jag besvarade det första av dina problem i mitt förra inlägg. Och återigen, det resonemanget går med fördel att rikta mot hypotesen om att det fanns en gud som skapade världen - vem skapade gud.
Vad gäller att något existerar när man ställer en fråga. Att man ställer en fråga och förnimmar detta så upplever man något. Något är något som existear; uppenbarligen existerar något. Det blir axiomatiskt; det går inte att logiskt hävda att ingenting existerar, men begår en direkt motsägelse. Och med ingenting menar jag ingenting; inget rum, ingen materia, inga fysiska lagar och ingen gud.
För att vara tydlig: jag säger att naturens ursprungliga natur är evig. Ur denna grund har sedan andra saker kommit till, som universum och andra saker. Kanske är naturens kärna matematik, kanske är det något annat, som kaos. Jag ser båda som rimliga, och att ur dessa har något regelbundet uppstått.
Säker kunskap
SvaraRaderaDet beror helt på vad vi menar med "säker". Säkerhet som i något 100% bevisbart har vi inte för någonting till exempel. Förr hade man en mer positiv syn på möjligheten till säker kunskap, runt 1900-talets början rådde en filosofi (den logiska positivismen) som bara erkände sådant som kunde bevisas empiriskt och som även präglades av ett slags vetenskapligt högmod av att ha nått vetandets topp. Men den attityden till kunskap och vetande är inte längre tongivande. Snarare är det de forskare som är experter på sina områden, och som vet mest, som inser att vi inte vet alls så mycket.
Ah, jag förstår din fundersamhet. Kunde skrivit "det är möjligt" eller "torde" istället för måste. Det är svårt att helgardera sig i allt man skriver, det blir upprepande och uttråkande för läsaren (och så tar det redan tillräckligt med tid att slipa ner inläggen så att de blir så korta). Se min formulering som en förenkling och mer i "vardagligt" tal, jag skriver ju inte en filosofiavhandling. Oavsett vad, jag har förklarat hur jag egentligen tänker så problemet torde vara ur världen. Vill du få mig till att ha skrivit fel så får jag väl ta det då. ;)
En medvetenhet kring filosofihistorien är alltid viktig, den påminner oss om att vara ödmjuka och inte missta oss som man gjorde i början av 1900-talet t.ex. Självklart håller jag med dig om elektriciteten! Men du kan inte vara 100%-igt säker trots det. För att ta ett förenklat exempel: Vi kan inte motbevisa att allt vi upplever egentligen bara är en illusion, kanske att våra verkliga hjärnor ligger i glasburkar med trådar instoppade i dom som skapar upplevelser i oss? Det finns inget sätt vi kan motbevisa detta. Det skulle vara utom räckhåll för vår förmåga. Nu menar jag inte att så är fallet, eller ens att vi har goda skäl att tro så, för vi har goda skäl att lita på det vi upplever tror jag. Men det går fortfarande inte att motbevisa det. Faktum är att alla de stora filosofiska frågorna, även efter två tusen år står obesvarade. Finns själen? Finns Gud? Existerar abstrakta objekt? Existerar världen utanför mig själv? Vi har alltså inte vetande till 100%, vad vi har är argument och med dem goda skäl som gör att vi utifrån våra förutsättningar kan vara rationella. Men inte så mycket mer än så (för rationalitet är i sig väldigt relativt).
Ja, kanske går det ihop med Tegmarks tanke. Men jag förstår inte hur man kan tycka det är en tillfredsställande förklaring.
Vem skapade Gud?
Jag argumenterar inte för att Gud skulle vara skapad ur intet, då skulle jag ju inte prata om Gud utan om något annat, men som liknar denne möjligen. Faktum är att mitt första problem inte alls kan vändas emot Gud. Filosofer påpekar att Guds evighet gör att det är helt ointressant att fråga sig vem som skapade Gud. Evighet innebär ju att något alltid har funnits och "Gud" är per definition icke-skapad, denne kan inte, inte finnas så att säga. Richard Dawkins tar bl.a. upp detta som en stor poäng i sin bok ”Illusionen om Gud" och det visar tydligt att han inte är filosof utan enbart en lekman på området, han är ju biolog (vilket även ateistiska filosofer lyfter fram). William Lane Craig förklarar de uppenbara bristerna (för filosofer iaf) i hans resonemang i ett litet klipp, varför frågan om vem som skapade Gud är irrelevant: http://www.youtube.com/watch?v=wcHp_LWGgGw.
Om "inget"
SvaraRaderaJag har faktiskt ingen koll på vad filosofer säger om detta men helt klart finns för- och motargument i denna fråga. Men en sak undrar jag, blir det inte lika axiomatiskt bindande åt andra hållet? Om du faktiskt förnimmer något när du försöker ställa frågan om detta "inget", då har du ju inte lyckats med att förnimma "inget" utan faktiskt något. Då misslyckades tankexperimentet. För då förnam du ju något vilket faktiskt inte är "inget". Men det är kanske möjligt att detta mest blir en lek med ord, jag inväntar vad du tänker. :)
Förstår jag det rätt om jag säger att du tänker så här?
1. Jag ställer frågan om "inget" och börjar automatiskt tänka på det.
2. Detta skapar en tanke (eller kanske känsla) i mig hur detta "inget" kan tänkas vara.
3. Då upplever jag den tanken/känslan jag fick utifrån att tänka på "inget".
4. Alltså: Eftersom tanken på "inget" får mig att uppleva något så är det ju faktiskt någonting helt plötsligt, och inte "inget".
Det tycks som att "inget" enligt ditt sätt (om jag förstod) är bundet till en känsla i mig själv och att du bygger vidare på den känslan. Då slutar vi att fokusera på "inget" och fokuserar istället på "känslan jag får av inget". Men mina egna känslor och tankar om detta säger kanske inte så mycket om hur "inget" faktiskt hade varit i verkligheten. Vi tycks alltså inte lyckas säga något om den hypotetiska tanken att "inget" hade existerat. Inte genom detta resonemang som jag förstår det.
Just det här med universums evighet vet jag att kristna apologeter bemöter på lite olika sätt, har det inte fräscht i huvudet så jag får nog stanna här så länge.
"Oavsett vad, jag har förklarat hur jag egentligen tänker så problemet torde vara ur världen."
SvaraRaderaDå uppstår frågan varför du skulle se Gud, en intelligent varelse som existerat i evighet, som mer rimligt än att vissa matematiska funktioner (och konstanter möjligtvis) existerat i all evighet. Det kan uppenbarligen inte besvaras med det här kosmologiska argumentet, eftersom det i sig inte förklarar varför Gud hux flux skulle varit en evig agent.
"Men du kan inte vara 100%-igt säker trots det."
Har inte hävdat det heller, och skulle aldrig få för mig att göra det. Håller inte med författaren till 100%, men i stort sett håller jag med om hans resonemang: http://lesswrong.com/lw/mo/infinite_certainty/
Min poäng som jag förde fram står dock fortfarande kvar. Att vi slutar vara helt dödssäkra på ens slutsatser innebär inte att resonemanget inte är giltigt eller att vi inte kan använda det på något praktiskt plan.
"Faktum är att alla de stora filosofiska frågorna, även efter två tusen år står obesvarade. Finns själen? Finns Gud? Existerar abstrakta objekt? Existerar världen utanför mig själv? Vi har alltså inte vetande till 100%, vad vi har är argument och med dem goda skäl som gör att vi utifrån våra förutsättningar kan vara rationella. Men inte så mycket mer än så (för rationalitet är i sig väldigt relativt)."
Kunskap är begränsad, och vi kan aldrig vara helt säkra, men det innebär inte att vissa svar faktiskt är objektivt bättre än andra. Och vad gäller dessa "obesvarade" frågor så finns det uppenbarligen svar; det finns inga bevis för guds eller själens existens, så de är onödiga hypoteser i ens världsbild.
"Faktum är att mitt första problem inte alls kan vändas emot Gud. Filosofer påpekar att Guds evighet gör att det är helt ointressant att fråga sig vem som skapade Gud."
Jo, som jag skrev ovan, varför skulle man tro att Gud funnits i evigheter, men inte matematik. Jag vet inte hur Dawkins ser på världens fundamentala natur, men hans poäng är densamma; det är bara ett godtyckligt antagande från er sida att säga att en sak kan ha existerat för evigt medan andra inte kan det. En sak kräver en skapare, men skaparen!, den kräver ingen förklaring. Det Crane pratar om är missvisande. För vad ni säger är att något är en slutgiltig förklaring - GUD - och att endast det kan vara en slutgiltig förklaring. Men ni stänger er då ute från att kritisera den hypotesen utifrån samma grund som ni kritiserar att andra saker kan ha existerat i evighet.
"Om du faktiskt förnimmer något när du försöker ställa frågan om detta "inget", då har du ju inte lyckats med att förnimma "inget" utan faktiskt något. Då misslyckades tankexperimentet."
Du har missförstått mig, och inte läst; jag sa inget om att förnimma "inget". Som jag ser det, så är det en omöjlighet. Jag skall försöka formulera om det på ett liknande sätt som du skriver:
1. Någon säger "Det finns ingenting".
2. Någon hade alltså utfört en handling och kommit med ett påstående.
3. En handling och ett påstående är "något".
4. Alltså var det första påståendet falskt; något existerar.
Alltså, eftersom vi uppenbarligen lever i ett ställe där något existerar, så leder det i sin tur till att vi inte kan acceptera "Rent intet" som en lika rimlig utgångspunkt till att något existerar. Utgångspunkten stämmer inte med en observation. Vilket går tillbaka till ursprungsfrågar - varför finns något, men inte inget - och där kan vi, med Nozick, notera att frågan förutsätter att stadierna är lika rimliga, och se att det i sig inte verkar rimligt (något existerar ju).
Jag är rädd att vi får försöka runda av diskussionen lite, jag finner inte mycken tid att skriva tyvärr (ska ju hinna med själva blogginläggen oxå). Men det är ett intressant utbyte detta hära. :)
SvaraRaderaOrsaken till att jag ser Gud som en mer trolig förklaring är pga det jag nämnde i inlägget, att det innefattar en person (vilket möjliggör vilja).
LessWrong verkar som en najs blogg! Intressant med hans tanke på vad sanning innebär i koppling till att 2+2=4, sanning i vilken mening liksom? Personligen tänker jag mig att vi har väldigt starka skäl för en massa saker, och det blir som bevis för oss i den meningen att vi tar det så pass allvarligt att vi faktiskt väljer att leva våra liv därefter. Det är väl ungefär så jag ser på möjligheterna av ett säkert bevis för människor just nu. Och vi håller med varandra om att man inte måste vara dödssäkra på våra slutsatser, som jag skrev, vi har goda skäl att tro en hel mängd saker. Kanske skulle det rent ut sagt vara irrationellt att förvänta sig kunna vara dödssäker på allt.
Jag håller helt och fullt med dig om att det finns både bra och dåliga tolkningar. Det gäller inom allt, filosofi, etik, bibeltolkning, osv. Jag är ofta noga med att påpeka att det finns likvärdiga filosofiska bevis för både själens och Guds existens, som det finns för med vad man mer traditionellt ansett vara vetenskap (dvs. under perioden 1700-1900). Det har funnits en blindhet för detta under nämnda period men senast idag läste jag i en av mina kursböcker att det gamla sekulära, västerländska synsättet håller på att försvinna mer och mer. Detta tillhör en utdöende generation. Det är intressant att detta även börjar uppmärksammas inom akademin där man är i full gång med att diskutera "religionens återkomst" och samhällets "sakralisering" snarare än dess sekularisering. Frågan om Guds icke-existens kommer dock alltid vara intressant så länge tanken på dennes existens diskuteras.
Centralt i frågan om Guds oändlighet och andra sakers ändlighet är en kunskap om själva Gudsbegreppet och hur detta har diskuterats genom århundradena i relation till andra ting. Jag känner att jag har lättare att lita till professionella filosofer som offentligt debatterar än en person jag inte vet så mycket om genom internet (jag vet, kan uppfattas som en undanflykt, är väl medveten om att detta kan uppfattas som ett argumentationsfel, men jag framhåller bara vad jag är övertygad efter min tid av diskussion angående detta och tiden är knapp). Det är inte bara Craig som argumenterar på det viset utan får gehör både från religiöst som ateistiskt håll. Tanken jag lyfte fram är alltså inte särskilt kontroversiell bland filosofer (vilkas expertområde vi nu rör oss på), det är min poäng. Men jag skulle gärna vilja hänvisa dig till Craigs sida istället för att jag pladdrar för mycket: www.reasonablefaith.org. Om du vill få vidare förklaringar alltså (det finns en välfylld Q&A sektion där, diskussionsforum, lätta/svåra artiklar, ljud, film, osv, goda förutsättningar för att få en övergripande koll på frågorna m.a.o), för förklaringar finns det alltid. Vi får väl anta att dina invändningar inte är de första av sitt slag. :)
Fortsättning...
SvaraRaderaJo, jag försökte läsa. :P Men polletten föll kanske inte riktigt ned i min skalle. Förtydligande: Min tanke med misslyckandet av att tänka på "inget" var just att det logiskt sett ev. är omöjligt. Eftersom man iom. att tänka på "inget" skapar "något". Lite som att utföra en handling fast att man samtidigt inte utför den. Eller tanken på en fyrkantig cirkel. Kanske blir det alltså bara ord som inte refererar till något verkligt.
Vi tänker olika tror jag. Min förutsättning är hela tiden att detta är en sannolikhetsfråga, hur det skulle-kunna-ha-varit. Din första premiss verkar då bli felaktig eftersom den redan i sig själv är ett påstående om att det finns någon som säger något. Din första premiss förutsätter alltså att någon måste finnas för att kunna stämma, och då blir argumentationen orättvis eftersom premisserna inte får förutsätta slutsatsen.
Det kanske blir tydligast om jag skriver hur jag själv hade formulerat 1:
1. Någon föreställer sig att "Det finns ingenting" kunde ha varit sant.
Menade du föresten att det inte är helt omöjligt att inget skulle existera, men bara det att det är mindre troligt, än att faktiskt något existerar?
Som sagt, vi får försöka runda av men jag är inte så orättvis att jag låter mig få sista ordet så svara du, ev svarar jag ännu en gång och därefter får du svara. Sen kommer jag skriva "Det var trevligt och lärorikt att diskutera med dig men nu hinner jag inte mer! Lycka till i filosoferandet!"
Nåja, jag kan se det sunda i att hänvisa till auktoriteter inom ett givet område. Jag skulle aldrig få för mig att mina egna spekulationer om hur saker och ting rör sig i vacuum är lika mycket värda som en astronom/fysikers modellerande, och böjer mig gladeligen inför deras kunskap. Men du gör det alldeles för lätt för dig om du vill säga att du bara kan hänvisa till en teistisk filosof som säger att gud finns, eller bara hänvisa till dennes argument, och använda dig av samma hänvisning till erkända auktoriteter som de flesta använder till vetenskap. För, det finns ju gott om filosofer som förnekar att guds existens är trolig, så det är inte uppenbart att filosoferna, som klass, utnämnt teisterna till de med bäst analys här. Faktum är att i en stor undersökning av filosofer var 73% för, eller lutar mot, ateism, jämfört med 15% som var för, eller lutar mot, teism.
SvaraRaderaAnnars, om du argumenterar emot en ensam bloggares perspektiv, med argumentet att det ändå bara är en ensam bloggare, blir inte det lite inkonsekvent när du själv också (såvitt jag förstått det) också bara är en ensam bloggare?
Annars sätter jag faktiskt större tilltro till mitt eget tänkande, till de resonemang som jag ser som rationella än till någon auktoritet i dessa frågor. Det är ju möjligt att folk tänker fel, och att folk hamnar i gemensamma tankefällor.
Om jag felrepresenterat dina åsikter här ber jag om ursäkt. Jag blev inte riktigt helt klar med vad du var ute efter.
"Orsaken till att jag ser Gud som en mer trolig förklaring är pga det jag nämnde i inlägget, att det innefattar en person (vilket möjliggör vilja)."
Hm...men inget av det tar de motargumenten jag tar upp i beaktande. Speciellt inte det att man borde söka en så enkel förklaring som möjligt, och en evig matematisk struktur är enklare än en evig intelligent varelse (av vilken struktur han nu är gjord av). Alltså: enkla fenomen enklare att anta än komplexa sådana.
"Förtydligande: Min tanke med misslyckandet av att tänka på "inget" var just att det logiskt sett ev. är omöjligt. Eftersom man iom. att tänka på "inget" skapar "något". Lite som att utföra en handling fast att man samtidigt inte utför den. Eller tanken på en fyrkantig cirkel. Kanske blir det alltså bara ord som inte refererar till något verkligt."
Alltså, ja, och det är ju en del av mitt resonemang, varje gång vi föreställer oss en bild av "inget", så finns det ju något. Men det innebär inte att vår bild av "Inget" faktiskt inte skulle vara vettig. Alltså, i "Inget" drar vi bort allt som finns i den världen vi är i, tills "inget" finns kvar. Det är "Inget". Men ja, jag håller med, vi referererar ju inte till något _verkligt_, utan till inget alls. (Vi refererar till en mental bild, och den kan vi förnimma, diskutera och tolka, men det som det referar till, ingenting, kan vi aldrig ta på eller dylikt.) Hehe, blir lite ordtbalanserande här. :D
"Min förutsättning är hela tiden att detta är en sannolikhetsfråga, hur det skulle-kunna-ha-varit. Din första premiss verkar då bli felaktig eftersom den redan i sig själv är ett påstående om att det finns någon som säger något. Din första premiss förutsätter alltså att någon måste finnas för att kunna stämma, och då blir argumentationen orättvis eftersom premisserna inte får förutsätta slutsatsen."
SvaraRaderaMen om du vill argumentera för att inget existerar, så måste ju (1), som jag skrivit det, gälla! Det går inte att komma ifrån. Mitt argument är att det är omöjligt att argumentera sig fram till att det är lika rimligt med icke-existens som med existens, för själva argumenterandet förutsätter existensen.
"Det kanske blir tydligast om jag skriver hur jag själv hade formulerat 1:
1. Någon föreställer sig att "Det finns ingenting" kunde ha varit sant."
Gott och väl, det kan man föreställa sig. Men även "Någon föreställer sig" bygger på att något existerar. Så, att något existerar måste antas för alla resonemang som man för fram.
"Menade du föresten att det inte är helt omöjligt att inget skulle existera, men bara det att det är mindre troligt, än att faktiskt något existerar?"
När man väl kan fundera över det så är det omöjligt att ingenting skulle ha kunnat existera. Men, säg att jag har en felaktig och galen uppfattning om världen och det är så att Inget och Något kommer från, något helt annat, Tao, och att Tao (som varken existerar eller icke-existerar) skulle kunna låta Inget eller Något vara. Då skulle det lika väl vara så att Inget kan vara. Men, jag kan inte se hur den situationen, det perspektivet, är rimligt (hur kan det finnas något som varken existerar eller icke-existerar), så därför utgår jag från att Något existerar, och att det, är troligt att det alltid gjort det, så Inget kan aldrig ha existerat.